Genom Ajna

Jag har funderat lite.

Psykologen vill få det till att jag har prestationsångest, jag trodde jag visste vad det var men jag googlade och kom på att det där är ju inte alls så jag upplever det.

Jag presterar utan att få ångest, jag har ju övat på scen-nervositeten men att kalla det för prestationsångest är ett väldigt starkt ord.

Visst, jag har nog känt tidigare (för några år sen) när jag hade en otroligt låg självkänsla att om jag INTE presterar så räknas jag inte. Men, det känner jag nu att jag gör och idag gläds jag åt andra och känner mig själv väldigt lyckligt lottad (för det är jag ju!!) :)

 

Äh, jag tror jag ska byta psykolog. Jag pratar en massa men får knappt nån respons, blir bara ännu mer förvirrad..

Nu kan man ju tolka det här också som att hjärnan vill undanröja en undermedveten ångest eller rädsla genom att säga så här, men va tusan i så fall så kommer den visa sig i form av tvångstankar, bitterhet, offertänk eller fobi och då lovar jag att säga till. Så länge man är glad, arg, och lite alltmöjligt i en salig röra så är man bara människa.

Suck.. Man kan ju grubbla hur mycket som helst.. ;) Den obalansen jag känt tror jag är förknippad med utmattningen. Jag känner mej som mig själv nu igen, det gjorde jag inte innan när jag var som tröttast.

 

Hursomhelst, så sprang jag på den här artikeln, den tar upp mycket av vad jag upplever just nu.

Framför allt meningen; "Du kan inte fatta några beslut för att du inte vet vad du vill. Och du vet inte vad du vill för att du inte vet vem du är. Eftersom du får lov att vara vem du vill."

 

Haha, 20+ kris!

Jag känner att jag har en stark jag-identitet, men just det här med att ALLT är möjligt blir man lixom galen på till slut. Det hade varit lättare att välja om det fanns färre spår lixom. Idag vet ju knappt barnen om de ska bli man eller kvinna när de blir stora;)

 

Sen är ju inte huvudsaken VAD man gör, utan att man gör NÅT.

Och just nu håller jag på att återhämta mig från en utmattning, och det går riktigt bra:)

 

En annan sida är denna;http://www.expowera.se/mentor/foretaget/organisera_halsa_mental_prestation.htm

Där står det bl.a. "Bekräftelsen vi får genom att prestera fungerar som substitut för den kärlek vi
egentligen vill känna till oss själva."

Det tror jag är kärnan i att jag känt att jag MÅSTE prestera.

På nåt vis har det lösts upp, nu känner jag inte alls att jag måste vara på samma sätt som innan. Det är underbart med utveckling och insikt:)

 

Kram & Kärlek!