En hel radda om prestationsångest.
Jag tror jag fattar!
För några år sen när jag flyttade hit så vågade jag faktiskt knappt tanka bilen. Min kompis Clara fick följa med mej sent på kvällen (då bensinmacken var tom) och hjälpa mig. Det tog nog ett år innan jag ens vågade tanka på en annan mack sen. Jag har sen dess "talat mej själv tillrätta" genom att öva på min självkänsla och den här övertalningsmetoden då. "Det går bra, ingen kollar ju ändå även om det känns så, bara gör det du gör" osv.
Det har gått bra sen dess, jag menar det är ju inte handikappande även om jag ibland fortfarande kan bli nervös eller att det knyter sig. Detta i olika situationer.
Sen sprang jag ju på en sida som jag länkade till igår, sidan om prestationsångest.
I morse funderade jag på den här meningen; "Prestationsångest handlar i grunden om vår rädsla för att inte bli godkända och ytterst inte älskade. Vi lever i illusionen om att det är vad vi presterar som avgör hur betydelsefulla vi är för andra människor."
Om jag inte förenar mitt självvärde med min prestation, varför anstränger jag mej då så förbannat? En prestation handlar ju inte bara om "storslagna" saker, utan ett vanligt samtal är ju en prestation. Jag var ihop med en kille i ett par veckor i höstas, jag var helt slut när det väl nådde sin ände haha;P Jag hade ju försökt göra allt för att bli accepterad och bara insläppt. Nu var den killen tydligen ett arsel och var otrogen och drog trots stora löften. Det kändes ju inte så bra, men smärtan det förde med sig visade att det inte handlade om honom utan om något som redan fanns inom mig.
"Varför räcker jag inte till?"
Det har nog inte gjort saken bättre att mina prestationer på jobbet har avgjort om jag fått behålla jobbet eller inte. Det gäller att bli omtyckt av personal, föräldrar och rektorer, och med nya jobb flera gånger i månaden är det kanske inte konstigt att jag blivit utmattad.
Så nu är frågan.. Vad gör jag nu?
Jag VET ju att jag är lika mycket värd som alla andra, det har jag ju tutat i mej själv i flera år nu. Det är nog något jag måste börja visa mig själv. Hur då?
Hur kan jag börja få in i min hjärna att andra INTE har krav på mej?
Jag har jobbat så bra på den här biten men det verkar finnas lite kvar. Det bästa är att ju fler insikter man får, desto mer frid känner man inombords!
Nåväl, nu ska jag ta ut grannhunden som vill ut och kissa, sen drar jag ut i skooogen med mina egna :)
Kram & Kärlek!
