Genom Ajna

Idag är det riktigt kallt ute, 2 grader varmt. Efter jag druckit upp mitt kaffe ska jag gå upp och sy några hundtäcken och sälja. Jag syr av begagnade jackor - miljövänligt och det blir billiga plagg.

Nu sitter jag framför kaminen hos mina föräldrar. Jag har varit här sen i Söndagskväll. Jag har målat lite, sytt lite, spelat fiol framför brasan.. Såntdär som bara känns bra helt enkelt.
Det är många jag inte "hunnit" hälsa på, men jag måste prioritera dessa moment som är lugna för min lilla hjärna klarar inte att flänga runt;)

Jag är sjukskriven en vecka till nu. Vad jag ska göra sen? Ingen aning!

Minnet håller på att bli bättre, det känner jag, skönt det! :) Penna och papper är ständigt närvarande för anteckningar, det funkar bra. När jag skrivit ner några tankar och dom slutar snurra så känner jag faktiskt att hjärnan lugnar ner.

Nu ska jag berätta en intressant grej som jag la märke till i veckan.

Såhär är det; I Åseda så tror jag att jag har krav och tankar som jag annars inte har i min lilla by Berghem.

Jag skulle åka ner och lämna bilen till en kompis som skulle laga lite på den, och ut från verkstan kliver en annan snubbe som jag inte känner lika väl, bara som bekant, och säger att det är han som ska fixa bilen.

Innan jag åkte ner så hade jag glömt bort att bilen skulle dit och jag var 40 minuter för sen. Så jag hade haft brått dit och kände mej ovanligt oförberedd på detta.

Nemas problemas i vanliga fall! Men eftersom jag inte hängde med riktigt utan var oförberedd och trött, så hann jag - uppenbarligen - inte klistra på min vanliga Nettan-roll.

Vilket gjorde situationen oerhört obekväm och pinsam. Mina tankar gick; Men ohh, fan fan fan. Det är ok med tystnad, det är ok att det är pinsamt, jag är bra som jag är, kärlek bla. bla. bla. Det surrade på i huvudet fort, fort och under tiden så stod jag å petade med foten i gruset.

Jag blev plötsligt medveten om att jag skämdes för mej själv. Att bara vara ett vanligt, tråkigt jag.

Tanken som poppade upp efter detta konstaterande var; Dags att öva självkänsla varje kväll. Ja för alltså självkänslan måste ju underhållas, det är inget som man bara har.

Jag kände också av en irritation som inte kom från mej, jag började känna den redan när jag svängde in på gatan dit. Den antar jag kom från människorna jag skulle möta. Jag har jättesvårt att veta vad som kommer från mej och andra och det försöker jag träna på.

 

SÅ, igår bjöd en vän in mej till en teater. Skådespelarna var vad samhället kallar för "förståndshandikappade". Jag skulle snarare vilja kalla dom förståndsbegåvade. Är det nån som har en snevriden verklighetsuppfattning och problem med andra så är det väl ändå modefittor och materialister som fastnat i ett tankemönster som skiljer människor från människor - och på köpet bidra till miljöförstöring och så dåliga arbetsvillkor att folk hoppar från taket på apples fabrik?

Har vi inte fått NÅGOT om bakfoten?

Att inte klara sej på egen hand i detta vrickade samhälle med sociala labyrinter och administrativa helveten är väl knappast ett handikapp utan snarare en förmån.

 

Teatern öppnade med en dikt med bl.a. orden; "Vi öppnar våra sinnen. Själen ropar på trygghet. Öppnar sig för världens ljus", som en av skådespelarna hade skrivit.
Det föds ett barn. En gång var det din stund att födas, och du är alldeles perfekt.

 

Perfekt.

Det var så fantastiskt att se denna teater och möta människor som bara är sej själva. Det gjorde mej också lite obekväm, vilket tyder på att jag själv är lite obekväm med att inte vara i en roll. En roll som jag är jag i. Men jag kan ju aldrig vara en roll - för jag är ju en själ. Inte en roll. Jag kan bli av med rollen, men inte bli av med själen.

 

Jag kan sluta tänka, ändå finns jag. Alltså är jag inte mina tankar.

 

Sannerligen är livet en krokig väg, men framåt går den :)