Jag tänkte innan idag när jag kom hem från jobbet att det är konstigt att det inte pirrar i magen nu när det är första kvällen på musikteaterkursen. Som om intuitionen är ur funktion. Eller att det är inställt.
Men när jag tog bilen och det närmade sej så kom pirret.
Åsså kom det tusen tankar också.
Nu gäller det, nu ska vi ha kul. Nu ska vi ge järnet. Tänker att det kommer bli jobbigt. Jag är nog för trött. Kommer ta mycket energi. Tänker att nu ska vi tänka positivt. Känner att något inte stämmer. Kommer på en sak, att jag MÅSTE ju inte vara superglad, superpositiv, och supertrevlig. Kommer på att jag har krav på mej själv som ikväll är orimliga.
Tänker att det är ok att vara lagom. Det är ok att vara trött. Man är ju inte otrevlig för det.
När jag sätter upp håret innan så tänker jag att man säkert kommer få presentera sej. Då kommer jag säkert rodna. Tänker att det känns tryggare med hår framför ansiktet som jag kan gömma mej bakom. Fast det blir ju bra övning i självkänsla. Tänker att det är ok att rodna. Hur det än blir så är det bra som det är. Det är ok att vara lagom. Det är ok att vara ok.
Tänker att personen som kommer hålla i kursen utstrålar trygghet, jag är i trygga händer.
Dessutom - oavsett vad som händer utanför, så är jag trygg i att jag kan alltid tycka att situationen är ok.
Bara mina osäkra tankar med för höga krav eller nervärderande själv-tankar gör en situation osäker eller otrygg.
Tänker att det här går bra.
Tänker att jag är glad över människorna jag ska träffa.
Tänker att jag tänker mycket.
Slår upp dörren och börjar kursen.
Är lagom.
Blir glad i hjärtat.
Känner värme.
Känner mej stel.
Skrattar.
Sätter mig i bilen. Berömmer mej själv. Låter bli att värdera.
Tänker att det känns bra.
Startar bilen och brummar genom stan, ser alla ungdomar med färgglada byxor. Vilka är dom egentligen?? Har sett dom i flera år nu.
Tänker att om polisbilen bakom mej stoppar mej så kanske det pirrar i magen igen.
Lägger märke till att den svänger och en audi kommer upp bakom. Jag kör till COOP. Tänker att det är så folktomt, att jag vill leka zombi därinne.
Ser en väktare som inte vill möta min blick när jag går ut från zombiaffären.
Ett gäng står vid en bil en bit bort från min på parkeringen. Tänker att dom kanske satt en bomb på min bil. Tänker att dom ser snälla ut, dom skrattar. De har en gemenskap.
Jag startar och brummar ut på motorvägen.
Smäcker till displayen som är glapp på stereon, skruvar upp musiken och ler.
Jag är glad.
